111
Det känns tyvärr lite kört att skicka blommor ända härifrån så i år får du klarar dig utan blommor. (Eller så får vi hoppas på att min kära syster kommer ihåg!!! Allt hänger på dig nu kära syster, hehe KÄNN PRESSEN)
Idag ska vi också fira min värdmamma. Vi hade planerat en picknick men vädret vill inte riktigt samma sak så det blir nog en vanlig söndagsmiddag här hemma.
Måste bara berätta en jätterolig sak!!!!
På min high school så har vi en bal precis innan sommarlovet. Det är inte riktigt samma sak som i Sverige. Här är det mer att man går dit och dansar och bara ha kul hela kvällen med folk på skolan. Alltså det är liksom mer chill.
Jag funderar fortfarande på om jag ska dit. Hade nog varit kul men jag vet inte riktigt eftersom jag har inga kläder för balen än och mina vänner vet inte om dom kan gå. Måste ragga upp roliga människor att gå med mig om jag ska dit! :D
Kramar
110
Jag är helt grym.
Ingen hemlängtan under dessa månader - bara underbara dagar.
Har inte mycket att säga om månaderna som varit, förutom att DET VAR HELT GRYMT!!!! ♥
Nu är det inte mycket tid kvar tills jag måste packa resväskan och åka hemåt igen. Jag ska inte ens börja beskriva hur sorgligt det känns för jag kommer bara bli deprimerad. Nu ska jag bara LEVA LIVET, som jag har gjort hela tiden, men ännu MER. Jag ska ha världens bästa tid här med Frankrikes bästa människor och allt ska blir såååå bra. Bästbästbäst.
(jag var bara tvungen..)
Snart ses vi!♥
GRATTIS TILL BAJSKORVEN JOHANNA SOM FYLLER ÅR!!!!♥♥
109
Jag misstänker att jag är bäst. *självförtroende på topp*
För gissa vad jag har gjort idag dååå!!!!!
Ojaa såklart har jag just REDOVISAT PÅ FRANSKA. Alltså, stått framför klassen, pratade FRANSKA, kände mig osäker och trodde att jag skulle dö. Jag har vetat om denna redovisning länge men inte sagt något om det för jag känner mig själv ganska bra och visste att jag skulle flippa ur, få panik, ångest och heeela köret INNAN redovisningen. Nu är det gjort. KLART. FIN. FINITO.
Jag svimmade inte. Jag dog inte. Jag grät inte. Jag började inte flippa ur. Jag klarade det.
Har nämnt det tidigare men jag berättar det igen: Jag klarar inte av att stå inför folk och prata. Jag brukar få panik och blir helt deprimerad i några veckor innan redovisningen.
Idag gick det bra. Eller jag vet inte riktigt hur själva redovisningen gick men jag lever ju, så det är bara positivt!
Redovisningen var om könsstympning i världen och Frankrike. Nej inte så trevligt ämne men intressant var det. Redovisningen varade i heeela 50 minuter - REKORD??! Redovisade tillsammans med Julia som är min favorit fransyska så allt gick finfint!
15 av 20 poäng fick vi. 15 av 20!!!! Halleluja!
Läraren är väldigt snäll men ÄNDÅ!! Jag klarade att stå och prata (på FRANSKA, väldigt viktigt att få in att det var på FRANSKA) inför folk, det är ett mirakel! Känns som att min scenskräck börjar försvinna lite..? Åh vilken frihet!
När jag gick ut från klassen tänkte jag: HAH! IN YOUR FACE!! JAG är bättre än DIG!
Alltså jag sa det till mig själv eftersom jag är min värsta fiende så det känns ju helt underbart att jag vinner mot mig själv. Lite schizo kanske men så funkar det i min hjärna..
Nästan 9 månader i Frankrike och jag har redovisat på FRANSKA(!!!). Jag är STOLT.
108
Lite egoistiskt kanske men jag känner verkligen att jag vill bara leva här och nu. Allt som händer hemma är inget jag kan göra något åt så jag försöker lägga det åt sidan. Men jag erkänner att det känns otroligt jobbigt och jag tänker på er!!♥
Allt är som vanligt här. Det rullar på bra och jag är mer än nöjd. Finns vissa stunder då livet känns jobbigt men det som känns så härligt är att jag vet att jag har vänner här som finns där för mig.
Faktisk så tänker jag berätta lite om en vän som jag har lärt känna här.
Kompis och vän för mig är ju inte samma sak. Och personen jag tänker berätta om är absolut en vän.
Redan första dagen i skolan hamnade vi bredvid varandra. Eftersom ALLTING var så nytt så såg jag ganska lite. Det var som att allt och alla bara försvann bland ALLTING som fanns runt om. Men henne såg jag eftersom hon satt bredvid mig. Låter lite konstigt det här men första gången jag såg henne tänkte jag: Shit va fin hon är! Jag har sett en ängel!!. Och så kändes det verkligen. Idag snackar vi om det och skrattar åt att hon tänkte nästan samma sak om mig. Sedan blev vi faktiskt inte kompisar direkt. Utan jag hängde med ganska olika människor hela tiden eftersom jag var ny och folk var ganska intresserad av mig. Efter ett par månader blev vi kompisar och det bara klickade till. Vi är så lika men ändå inte alls lika.
Jag menar, har ni träffat många som inte gillar äpple? ALLA gillar äpple men hon gillar inte äpple!! När hon sa det kändes det som att jag hade hittat min 'brother from another mother' (Jag gillar inte heller äpple). Dålig exempel men ni förstår ungefär vad jag menar? Ibland klickar det till.
Hon är personen som jag alltid har kul med men samtidigt den jag kan prata seriösa saker med. En person som jag kallar Vän. Det kommer bli jobbigt att åka härifrån. Men vilka minnen vi har haft tillsammans!♥
Jag har lärt känna många fina människor här men Hon är speciell.
Leva är bra.
107
Miras pappa frågade om fransk skola. Hehe, ja jag har också tänkt på att jag skriver nästan aldrig om den och ändå är den är en stor del av min vardag.
En fransk skola är hård!! Det är högt tempo och missar man något så känns det väldigt kört. Som tur behöver jag aldrig känna det. Man jobbar väldigt väldigt väldigt mycket här. Det är läxor varje dag - jag överdriver inte. Det är prov varje vecka. Lektionerna är väldigt seriösa. Man får kvarsittningar och rektorn ringer hem om man missar en lektion. Är man sjuk mer än en dag behöver man en lapp från sjukhuset. Den är tuff helt enkelt.
Jag tycker verkligen inte om skolsystemet här, jag tycker att de kör alldeles för hårt. Man har nästan ingen fritid. Lov och helg för de betyder extra mycket plugg. Lärarna verkar inte förstå att då det är lov vill man göra allt annat än plugga, istället ger de extra mycket läxor och säger "men ni har ju hela lovet på er!". Jag blir lite rädd och undrar om de någonsin varit unga själva, varför förstår de inte att vi vill ha ett liv utanför skolan? Just nu är det Bac (viktigt prov) fram till sommarlovet så alla är stressade medan jag bara går runt och chillar. Jag ska ju inte göra Bac så jag har inget att oroa mig för. Det som jag tycker är riktigt jobbigt är att det är så seriöst, jag förstår att skolan ska vara seriös. Men det här är för mycket tycker jag. Och föräldrarna är ju inte bättre heller, för vissa föräldrar sätter ännu mer press på barnen och säger att de MÅSTE få jättebra betyg. Jag har en kompis som blir jämförd med sin storasyster hela tiden och att hon måste göra minst lika bra som henne. Tragiskt! Jag skulle aldrig klara av om mina föräldrar sätter sånna krav på mig. Jag är jag, jag ska väl inte behöva vara som min syster? (Om ni nånsin jämför mig med syrran kommer jag rymma hemifrån!! aldrig förlåta er!!). Fast det verkar inte min kompis förstå, hon får dåligt samvete och känner sig sämst, ändå har hon bra betyg! Jag tycker synd om folk som blir ledsna när de får bra betyg istället för JÄTTEBRA. Jag kan också ha såna krav på mig själv ibland men oftast blir jag ganska nöjd ändå.
Jag trivs i skolan men det är nog på grund av kompisar och folket, och inte själva plugget. Att skolan är mycket tuffare än svenska skolor är sant men att jag är lat är också en del av det. Inget att skryta om men jag erkänner att jag är lat. Jag brukar inte anstränga mig så mycket och istället bara go with the flow. Jag är medveten om att det är dåligt men det är tyvärr så det ligger till. Jag kan vara en plugghäst i några veckor men sen släpper det. Jag tänker alltid; "NU ska jag vara seriös och anstränga mig och få jättebra betyg!". Värsta är kanske att jag vet att jag kan få jättebra betyg om jag vill men jag anstränger mig inte. Konstigt va? När jag är 45 kommer jag säkert sitta där och ångra mig, men nu är jag ju inte 45! Låt mig vara lat och dum sen får jag skylla mig själv.
Jag är ganska smart fortfarande så jag vet att skola är viktig! Jag skulle aldrig hoppa av skolan, jag älskar skolan egentligen. Saken är att det är tråkigt. Jag lessnar när jag känner att jag inte lär mig något. Jag har verkligen inget tålamod, jag vill liksom se resultatet direkt. Därför älskar jag språk, för att när man lär sig nya språk ser man resultatet snabbt. Man ser att det händer något, att man har lärt sig något nytt. Men de andra ämnen i skolan är ganska tråkiga, känns som att man gör samma sak hela tiden. Om skola bara bestod av språk och SO-ämnen (historia,samhälle,religion etc..) då hade jag nog gillat den mer!
Det finns inte mycket positivt jag kan säga om franska skolor eftersom jag gillar den inte och den är inte "viktig" för mig. STS vill ju att skolan ska vara jätteviktig men tyvärr så är den inte det för mig. Mitt utbytesår för mig är att bo här, lära känna nya människor, förstå mig på deras kultur och bara ha kul! Plugg = Inte kul. Det är bara fakta. Jag är verkligen inte en "typisk utbytesstudent" men det här gör man bara en gång i livet så jag tänker göra det på MITT sätt!
Haha nu undrar jag vad mina föräldrar tänker när de läser detta. Så länge jag inte råkar illa ut eller skapar problem tycker jag att ni kan vara lugna! Jag har kul, jag älskar det jag gör! Det är väl det som är viktigt? everything is under control, nästan i alla fall :P
Förresten så har jag varit på Mikas konsert i Nice!!!! DET VAR UNDERBART!!!! :D :thumbup:
Berätta mer om det en annan gång för jag måste kila nu. Ska ut med tjejerna ikväll och sen sova över hos Camille och hela helgen kommer nog spenderas hos henne med tjejerna! Trevligt!! :)
Hoppas det är bra med er med, Kramar
