Un peu comme un rêve.
Turister som kommer dit för första gången. Ser vilsna ut, säger något på engelska och försöker göra sig förstådd. Då är jag nästan lite stolt över att jag kan min Antibes så bra. Vinden och havet. Att veta att Italien är bara bakom berget som är täckt av snö. Köa i världens längsta kön till Socca-stället. Så värt det. Marknaden och all ost. Camembert. Roquefort. Mozzarella. Chaorce. Brie. Och några miljoner sorter till. Jag visste inte ens om att jag tyckte om ost.
Det är bland det bästa jag vet.
Min Antibes.
Idag saknar jag Frankrike.
♥
Ne m'oubliez pas.
Jag saknar Frankrike. Jag saknar mina vänner och jag saknar Antibes. Jag saknar min underbara värdfamilj och hunden. Jag saknar allt och jag saknar känslan att jag levde den bästa drömmen.
Ibland blir jag nästan lite arg på att det är så långt bort. Arg på att jag ska behöva sakna något som är en del av mig. Min Frankrike.
Och rädd. Jag är så rädd för att de ska glömma mig eller att vi inte ses igen. Jag blir rädd när jag märker att jag börjar känna att jag inte har tid att prata med dem därborta. Visst har jag tid, men ofta prioriterar jag saker som händer här och nu. Jag är rädd för att jag ska glömma bort dem.
Ibland önskar jag att världen vore lite mindre.
Je vais bien, ne t'en fais pas.
Istället tänker jag på Frankrike. Jag saknar det dåliga vädret vi hade på juldagen förra året. Regn och storm kommer jag ihåg väldigt bra. Jag saknar hur jag blev lite deppig och ville ha en "riktig" jul. Jag saknar maten. Jag saknar Breil Sur Roya (berget) och när jag vaknade upp och skrek för att det snöade. -3°C var det kallaste för mig förra året. Jag saknar Antibes och havet. Jag saknar min värdfamilj otroligt mycket!! ♥
Hem.
Qu'est-ce que on fait là?
Comme tu me manques
HEEEJJJJJJJJ MOMO!!!!!!!!!!!!!!
Okej. Vad säger man?
Tu ne reviendras pas, tu ne reviendras plus jamais.
Nej, precis. Det går inte.
En klump i halsen, fjärilar i magen, leende på läpparna. Jag är nervös - jag är såå nervös. Äckligt nervös att jag vill spy (eller så är jag bara hungrig). Inte bara nervös heller, jag är orolig också. Tänk om jag inte kan prata franska längre?? Tänk om det blir jättejobbigt? TÄNK OM!!! Jag vet helt ärligt inte vad jag är orolig för men jag är sjukt orolig. Känns också som att jag inte kommer "klara det" och jag vet inte ens vad jag menar. Vad är det jag ska "klara"? Ingenting väl? Jag ska ju bara hälsa på mina vänner?
Frankrike känns overkligt just nu.
Så långt bort - men ändå så nära.
Jag har varit där, jag har bott där. I Antibes skulle jag nästan kunna gå i sömnen utan att gå vilse. Jag vet hur det ser ut och jag känner stället väl. Men ändå känns det som att det vore första gången jag åker dit. Som om jag aldrig varit där. En ny plats liksom.
Jag har också gått runt och förberett mig lite mentalt att jag ska bara dit och hälsa på. Jag är rädd för att jag kommer omedvetet tro att jag ska bo där igen. Jag ska bara dit och hälsa på och sedan ska jag hem igen!, upprepar det högt för mig själv minst 5 gånger per dag.
Om jag hinner - om jag vill - om jag orkar, ska jag blogga från Frankrike också.
Nu ska jag fortsätta vara jättenervös....
♥
Ne me quitte pas.
Så länge sen var det jag sist såg Rivieran från flygplanet.
Jag kan inte sluta räkna och det bara blinkar antal månader i mitt huvud. Varför är det så? Fortfarande en tom ruta. Fortfarande en stor saknad och fortfarande en märklig känsla.
Det händer lite tråkiga saker i mitt liv just nu och därför har jag saknat Frankrike extra mycket ett tag. Det gör jag fortfarande. I min hjärna verkar det som att jag ser Frankrike som en plats där jag kan gå vidare - börja om. Jag kom dit och fick börja om. En ny start och det kändes underbart. Så känns det just nu. Jag skulle vilja börja om, se något nytt och glömma det jobbiga. Ut på nya äventyrer och se mig själv på annat sätt. Jag saknar att kunna utmana mig själv och se hur bra jag klarar mig. Jag saknar det, jag saknar mig.
Helt ärligt, jag vill fly från mina "problem" och Frankrike är en plats jag vet kan få mig att glömma det ett tag. Jag vet att det är pinsamt att vilja fly från sina problem istället för att försöka lösa dem men att fly är ju lättare.
Det är inte meningen att jag ska klaga om hur jobbigt det är att vara jag för att så jobbigt brukar det faktiskt inte vara. Oftast är det väldigt kul att vara jag och leva mitt liv. Även om jag ibland önskar att jag var i Frankrike just nu så känns det helt okej att vara hemma också. Jag trivs superbra på min nya skola och min nya klass är toppen. Det händer saker som jag helst inte vill prata om men jag klarar mig. Det känns som att skolan är det som får mig att fungera just nu och det känns bara bra att jag har något som gör mig glad. Jag gillar mitt liv!
Härnösand är inte Frankrike, nej. Men det är inte illa att pendla till skolan i Sundsvall faktiskt. Träffa lite nya människor så jag slipper känna att mitt liv står still. Det positiva är ju att snart, VÄLDIGT SNART, ska jag åka till Frankrike. Måste jag förklara hur mycket jag längtar? Haha, nej tror inte heller att det behövs.
Något som kanske kan vara svårt att förstå är att jag är nervös. Jag är sjukt nervös inför att få se mina vänner igen. Nervös inför allt. Men glad, väldigt glad.
Moi aussi, je t'aime.
Det som känns jobbigast nu är när jag pratar med mina kompisar därborta. Då önskar jag att jag var där.
Jag tycker att det var jobbigt att åka därifrån men jag glömde nästan bort att det är lika jobbigt för dem att jag åkte. Nästan jobbigare skulle jag tro. För mig, jag kom hem och jag har mycket nytt framför mig. För dem, de är på samma ställe men jag bara försvann. Vid bordet där jag brukade sitta, stolen som var MIN stol, sängen jag brukade sova i, bussen jag brukade ta, skolan och hur jag sprang fram och kramade de på morgnar. Allt. Allt det där behöver de se varje dag men jag är inte där.
Inte samma saknad som i början som bara fick mig att gråta. En annan saknad. Jag vet inte riktigt vad den gör med mig denna gång men jag gråter i alla fall inte. Jag trivs bra med mitt nya liv, ny skola, nya vänner. Det känns bra helt enkelt!
När jag tänker på Frankrike brukar jag inte bli ledsen längre men jag känner att något saknas. Det känns så långt bort helt plötsligt. Ibland kan jag nästan se mig själv där just nu. En annan del av mig är där nu och kommer alltid att vara där. Men JAG, jag är här. Det är svårt att beskriva känslan eftersom det känns inte så mycket, det blir bara tomt. Jag kan inte säga att jag inte trivs att vara hemma, för det gör jag! Men jag tror att en del av mig hör hemma i Frankrike.
.
Salut mon coeur
Känner att jag behöver skriva av mig men vet inte riktigt vart jag ska skriva det.
Så HÄR blir det!
2 månader och 2 dagar i Sverige.
2 månader och 2 dagar sedan jag lämnade Frankrike.
Min stora fråga just nu: när kommer jag sluta räkna?
Det känns konstigt att jag räknar hur länge jag har varit hemma. Men problemet är att jag räknar omedveten, det blir så automatiskt. Varför räknar jag? Och varför blir det jobbigt varje gång jag kommer på att det har gått ännu en månad? Sist började jag gråta och jag visste inte varför. Det bara blev så.
Det känns som att jag har varit hemma hela tiden. Som om jag aldrig varit i Frankrike.
Men också som att det var igår jag var där. Som att jag kommer åka tillbaka snart igen.
Konstigt.
La vie est belle, ma belle
Jag tror inte att jag kommer blogga något mer här men en avslutning måste ni ju få.
Nu har jag varit hemma i Härnösand ett tag, en hel vecka faktiskt. Tiden har gått otroligt sakta. Känns inte som att jag har landat än. Som om jag ser allting utifrån. Det känns fortfarande som att jag kommer åka hem till Frankrike vilken dag som helst.
Resan hem gick bra men det var jobbigt. Lite svårt att säga hur jag kände mig precis innan jag skulle åka hem. Jag tror inte att jag kände något då, jag hade inte förstått det än. Jag förstod att jag har lämnat Frankrike när jag var på Arlanda och såg mina föräldrar. Det var så overkligt. Såklart började jag gråta direkt och inte ens då visste jag varför jag grät.
En gång under resan kände jag faktiskt något. Precis när planet lyfte från Nice så kändes det. Som om något gick sönder. Då kände jag mig som ett glas som träffar golvet från 500 meters höjd. Just då hörde jag mig själv säga "fan! gör inte såhär mot mig..". Jag såg hur stället jag har kallat hem började försvinna och sedan var det bara hav och himmel kvar. "Jag kommer aldrig bli som jag var igen", tänkte jag. Det går inte att förklara men det var verkligen som att något stort hände. Försvann. Som om jag kommer inte bli hel igen. Det var som ett tomt rum i mitt liv. Allting stannade men allting var också så långt bort. Det var overkligt. Det är overkligt.
Hemma har jag lite svårt att prata fortfarande. Min hjärna vill säga det på franska men jag måste säga det på svenska så det är ett litet kaos i hjärnan men det börjar bli lättare jämfört med första dagen då jag kunde inte hitta orden alls. Något konstigt är att jag fryser, jag tycker att det är kallt hela tiden. Men det kan nog bero på att jag kom från 40° till ungefär 20°. Det börjar också försvinna lite så jag gillar faktiskt vädret här. Det är kul att träffa folk så allt jag oroade mig för var ganska onödigt.
Första dagarna gick jag runt och kände tårarna i halsen hela tiden. Jag kunde gråta för allt. Jag var ledsen för att jag är inte i Frankrike längre. Samtidigt är jag glad för att vara hemma men jag erkänner att jag känner mig inte riktigt 100% alla gånger. En känsla av att något saknas. Och det är klart att något saknas, Frankrike är inte här så jag bara accepterar att jag mår inte riktigt så bra vissa dagar. Som idag saknar jag Frankrike mycket och det gör allting svårare då. Men sånt tar tid, snart är jag säkert som vanlig igen.
Frankrike för mig är lite som en hemlighet. Bra är alltid svaret när någon frågar hur det var. Men det är mycket mer än så fast det går inte att sätta ord på. Känns som om det aldrig hände, som om jag aldrig bodde där men samtidigt är det något som hände mig och ingen kan ta det ifrån mig.
Det bästa som hände mig i Frankrike är faktiskt Jag. Jag ser på sak och ting från annan vinkel, världen ser annorlunda ut och jag gillar den. La vie est belle.
Tack för att ni har orkat följa mig hela året♥
Kram
