Tu ne reviendras pas, tu ne reviendras plus jamais.

Klockan är 01:07 på natten och jag är vaken. Jag borde verkligen sova men hur ska jag kunna sova när jag ska åka till Frankrike om ett par timmar? HUR??!?!?!?!
Nej, precis. Det går inte.

En klump i halsen, fjärilar i magen, leende på läpparna. Jag är nervös - jag är såå nervös. Äckligt nervös att jag vill spy (eller så är jag bara hungrig). Inte bara nervös heller, jag är orolig också. Tänk om jag inte kan prata franska längre?? Tänk om det blir jättejobbigt? TÄNK OM!!! Jag vet helt ärligt inte vad jag är orolig för men jag är sjukt orolig. Känns också som att jag inte kommer "klara det" och jag vet inte ens vad jag menar. Vad är det jag ska "klara"? Ingenting väl? Jag ska ju bara hälsa på mina vänner?

Frankrike känns overkligt just nu.
Så långt bort - men ändå så nära.
Jag har varit där, jag har bott där. I Antibes skulle jag nästan kunna gå i sömnen utan att gå vilse. Jag vet hur det ser ut och jag känner stället väl. Men ändå känns det som att det vore första gången jag åker dit. Som om jag aldrig varit där. En ny plats liksom.

Jag har också gått runt och förberett mig lite mentalt att jag ska bara dit och hälsa på. Jag är rädd för att jag kommer omedvetet tro att jag ska bo där igen. Jag ska bara dit och hälsa på och sedan ska jag hem igen!, upprepar det högt för mig själv minst 5 gånger per dag.

Om jag hinner - om jag vill - om jag orkar, ska jag blogga från Frankrike också.
Nu ska jag fortsätta vara jättenervös....

Ne me quitte pas.

3 månader och en dag.

Så länge sen var det jag sist såg Rivieran från flygplanet. 
Jag kan inte sluta räkna och det bara blinkar antal månader i mitt huvud. Varför är det så? Fortfarande en tom ruta. Fortfarande en stor saknad och fortfarande en märklig känsla.

Det händer lite tråkiga saker i mitt liv just nu och därför har jag saknat Frankrike extra mycket ett tag. Det gör jag fortfarande. I min hjärna verkar det som att jag ser Frankrike som en plats där jag kan gå vidare - börja om. Jag kom dit och fick börja om. En ny start och det kändes underbart. Så känns det just nu. Jag skulle vilja börja om, se något nytt och glömma det jobbiga. Ut på nya äventyrer och se mig själv på annat sätt. Jag saknar att kunna utmana mig själv och se hur bra jag klarar mig. Jag saknar det, jag saknar mig.
Helt ärligt, jag vill fly från mina "problem" och Frankrike är en plats jag vet kan få mig att glömma det ett tag. Jag vet att det är pinsamt att vilja fly från sina problem istället för att försöka lösa dem men att fly är ju lättare.

Det är inte meningen att jag ska klaga om hur jobbigt det är att vara jag för att så jobbigt brukar det faktiskt inte vara. Oftast är det väldigt kul att vara jag och leva mitt liv. Även om jag ibland önskar att jag var i Frankrike just nu så känns det helt okej att vara hemma också. Jag trivs superbra på min nya skola och min nya klass är toppen. Det händer saker som jag helst inte vill prata om men jag klarar mig. Det känns som att skolan är det som får mig att fungera just nu och det känns bara bra att jag har något som gör mig glad. Jag gillar mitt liv!
Härnösand är inte Frankrike, nej. Men det är inte illa att pendla till skolan i Sundsvall faktiskt. Träffa lite nya människor så jag slipper känna att mitt liv står still. Det positiva är ju att snart, VÄLDIGT SNART, ska jag åka till Frankrike. Måste jag förklara hur mycket jag längtar? Haha, nej tror inte heller att det behövs.
Något som kanske kan vara svårt att förstå är att jag är nervös. Jag är sjukt nervös inför att få se mina vänner igen. Nervös inför allt. Men glad, väldigt glad.


RSS 2.0