Jag tror inte att jag kommer blogga något mer här men en avslutning måste ni ju få.

Nu har jag varit hemma i Härnösand ett tag, en hel vecka faktiskt. Tiden har gått otroligt sakta. Känns inte som att jag har landat än. Som om jag ser allting utifrån. Det känns fortfarande som att jag kommer åka hem till Frankrike vilken dag som helst.
Resan hem gick bra men det var jobbigt. Lite svårt att säga hur jag kände mig precis innan jag skulle åka hem. Jag tror inte att jag kände något då, jag hade inte förstått det än. Jag förstod att jag har lämnat Frankrike när jag var på Arlanda och såg mina föräldrar. Det var så overkligt. Såklart började jag gråta direkt och inte ens då visste jag varför jag grät.
En gång under resan kände jag faktiskt något. Precis när planet lyfte från Nice så kändes det. Som om något gick sönder. Då kände jag mig som ett glas som träffar golvet från 500 meters höjd. Just då hörde jag mig själv säga "fan! gör inte såhär mot mig..". Jag såg hur stället jag har kallat hem började försvinna och sedan var det bara hav och himmel kvar. "Jag kommer aldrig bli som jag var igen", tänkte jag. Det går inte att förklara men det var verkligen som att något stort hände. Försvann. Som om jag kommer inte bli hel igen. Det var som ett tomt rum i mitt liv. Allting stannade men allting var också så långt bort. Det var overkligt. Det är overkligt.

Hemma har jag lite svårt att prata fortfarande. Min hjärna vill säga det på franska men jag måste säga det på svenska så det är ett litet kaos i hjärnan men det börjar bli lättare jämfört med första dagen då jag kunde inte hitta orden alls. Något konstigt är att jag fryser, jag tycker att det är kallt hela tiden. Men det kan nog bero på att jag kom från 40° till ungefär 20°. Det börjar också försvinna lite så jag gillar faktiskt vädret här. Det är kul att träffa folk så allt jag oroade mig för var ganska onödigt. 
Första dagarna gick jag runt och kände tårarna i halsen hela tiden. Jag kunde gråta för allt. Jag var ledsen för att jag är inte i Frankrike längre. Samtidigt är jag glad för att vara hemma men jag erkänner att jag känner mig inte riktigt 100% alla gånger. En känsla av att något saknas. Och det är klart att något saknas, Frankrike är inte här så jag bara accepterar att jag mår inte riktigt så bra vissa dagar. Som idag saknar jag Frankrike mycket och det gör allting svårare då. Men sånt tar tid, snart är jag säkert som vanlig igen.

Frankrike för mig är lite som en hemlighet. Bra är alltid svaret när någon frågar hur det var. Men det är mycket mer än så fast det går inte att sätta ord på. Känns som om det aldrig hände, som om jag aldrig bodde där men samtidigt är det något som hände mig och ingen kan ta det ifrån mig.
Det bästa som hände mig i Frankrike är faktiskt Jag. Jag ser på sak och ting från annan vinkel, världen ser annorlunda ut och jag gillar den. La vie est belle.

Tack för att ni har orkat följa mig hela året♥
Kram