Det här suger. Men ändå inte.

Jag trodde aldrig att det skulle komma även om jag visste att jag är här för bara ett år. Det var ju inte verkligt, jag hade ju pausat mitt liv. Ibland känns det som att jag åker aldrig tillbaka igen. Det är en konstig känsla som inte går att beskriva men det kändes som ett slut - ny start. Nu plötsligt känns det verkligt och jag måste leva igen. Jag måste tillbaka. Trots att jag vetat om det så har jag aldrig förstått det.

Jag kan inte säga att jag vill inte åka hem. För jag har ju en familj som väntar, folk jag vill träffa och ett hem att åka till.

Jag kan inte heller påstå att jag vill åka härifrån. Jag har en familj här, underbara människor runt mig och ett paradis.

Jag är inte deprimerad. Jag gråter inte för att jag ska åka snart. Inte än iallafall. Jag förstår bara inte att jag ska åka.

Det som pågår i min hjärna är: "Jag vill inte" och "Varför?". Och jag vet inte vad det betyder. Jag förstår inte vad det är jag inte vill och jag vet inte varför jag undrar 'varför?'.

Känns lite som att jag bara väntar på smällen. Jag har ju inte varit deprimerad alls men det kommer väl när jag står på flygplatsen eller när planet lyfter från marken som jag har kallat hem. Eller när jag står ensam i Paris. Jag bara väntar på det.

Just nu vet jag inte hur jag känner. Jag bara känner mig tom och allting är suddigt. Jag vill vara med alla. Jag förstår inte att jag ska hem. Det är riktigt konstigt just nu. Men det funkar ju också. Jag lever på att "det är bara Frankrike, jag kan alltid komma tillbaka" och "åka hem blir också kul". Jag försöker vara positiv men det är lite svårt för jag är ganska negativ av mig. Men just nu kan jag faktiskt påstå att det går bra.Gra

Grattis Magnus!!!!!!!!♥

---

Det här suger. Men ändå inte.

Jag trodde aldrig att det skulle komma även om jag visste att jag är här för bara ett år. Det var ju inte verkligt, jag hade ju pausat mitt liv. Ibland känns det som att jag åker aldrig tillbaka igen. Det är en konstig känsla som inte går att beskriva men det kändes som ett slut - ny start. Nu plötsligt känns det verkligt och jag måste leva igen. Jag måste tillbaka. Trots att jag vetat om det så har jag aldrig förstått det.

Jag kan inte säga att jag vill inte åka hem. För jag har ju en familj som väntar, folk jag vill träffa och ett hem att åka till. Jag kan inte heller påstå att jag vill åka härifrån. Jag har en familj här, underbara människor runt mig och ett paradis.

Jag är inte deprimerad. Jag gråter inte för att jag ska åka snart. Inte än iallafall. Jag förstår bara inte att jag ska åka.

Det som pågår i min hjärna är: "Jag vill inte" och "Varför?". Och jag vet inte vad det betyder. Jag förstår inte vad det är jag inte vill och jag vet inte varför jag undrar 'varför?'. 

Känns lite som att jag bara väntar på smällen. Jag har ju inte varit deprimerad alls men det kommer väl när jag står på flygplatsen eller när planet lyfter från marken som jag har kallat hem. Eller när jag står ensam i Paris. Jag bara väntar på det. Något måste jag ju känna? Just nu vet jag inte hur jag känner. Jag bara känner mig tom och allting är suddigt. Jag vill vara med alla. Jag förstår inte att jag ska hem. Det är riktigt konstigt just nu. Men det funkar ju också. Jag lever på att "det är bara Frankrike, jag kan alltid komma tillbaka" och "åka hem blir också kul". Jag försöker vara positiv men det är lite svårt för jag är ganska negativ av mig. Men just nu kan jag faktiskt påstå att det går bra.