Un peu comme un rêve.
Att gå runt i antibes och känna till varenda gata. Känna lukten av nybakat bröd.
Turister som kommer dit för första gången. Ser vilsna ut, säger något på engelska och försöker göra sig förstådd. Då är jag nästan lite stolt över att jag kan min Antibes så bra. Vinden och havet. Att veta att Italien är bara bakom berget som är täckt av snö. Köa i världens längsta kön till Socca-stället. Så värt det. Marknaden och all ost. Camembert. Roquefort. Mozzarella. Chaorce. Brie. Och några miljoner sorter till. Jag visste inte ens om att jag tyckte om ost.
Det är bland det bästa jag vet.
Min Antibes.
Idag saknar jag Frankrike.
♥
Turister som kommer dit för första gången. Ser vilsna ut, säger något på engelska och försöker göra sig förstådd. Då är jag nästan lite stolt över att jag kan min Antibes så bra. Vinden och havet. Att veta att Italien är bara bakom berget som är täckt av snö. Köa i världens längsta kön till Socca-stället. Så värt det. Marknaden och all ost. Camembert. Roquefort. Mozzarella. Chaorce. Brie. Och några miljoner sorter till. Jag visste inte ens om att jag tyckte om ost.
Det är bland det bästa jag vet.
Min Antibes.
Idag saknar jag Frankrike.
♥
Ne m'oubliez pas.
Jag saknar Frankrike. Jag saknar mina vänner och jag saknar Antibes. Jag saknar min underbara värdfamilj och hunden. Jag saknar allt och jag saknar känslan att jag levde den bästa drömmen.
Ibland blir jag nästan lite arg på att det är så långt bort. Arg på att jag ska behöva sakna något som är en del av mig. Min Frankrike.
Och rädd. Jag är så rädd för att de ska glömma mig eller att vi inte ses igen. Jag blir rädd när jag märker att jag börjar känna att jag inte har tid att prata med dem därborta. Visst har jag tid, men ofta prioriterar jag saker som händer här och nu. Jag är rädd för att jag ska glömma bort dem.
Ibland önskar jag att världen vore lite mindre.
Je vais bien, ne t'en fais pas.
Senaste veckan har jag känt en stor längtan efter Frankrike. Det är jul om bara några dagar och jag har inte fått några julkänslor än. Det känns ju lite trist eftersom jag älskar julen. Men jag hoppas att de kommer snart!
Istället tänker jag på Frankrike. Jag saknar det dåliga vädret vi hade på juldagen förra året. Regn och storm kommer jag ihåg väldigt bra. Jag saknar hur jag blev lite deppig och ville ha en "riktig" jul. Jag saknar maten. Jag saknar Breil Sur Roya (berget) och när jag vaknade upp och skrek för att det snöade. -3°C var det kallaste för mig förra året. Jag saknar Antibes och havet. Jag saknar min värdfamilj otroligt mycket!! ♥
Hem.
Istället tänker jag på Frankrike. Jag saknar det dåliga vädret vi hade på juldagen förra året. Regn och storm kommer jag ihåg väldigt bra. Jag saknar hur jag blev lite deppig och ville ha en "riktig" jul. Jag saknar maten. Jag saknar Breil Sur Roya (berget) och när jag vaknade upp och skrek för att det snöade. -3°C var det kallaste för mig förra året. Jag saknar Antibes och havet. Jag saknar min värdfamilj otroligt mycket!! ♥
Hem.
Qu'est-ce que on fait là?
SPÄNNANDE!!!
På lördag, dagen jag ska åka hem - då är det också dagen Frankrike demonstrerar. Kommer jag komma hem??! Man vet aldrig. SPÄNNANDE. Det pinsamma är att jag vet inte vad jag tycker om det. Såklart vill jag komma hem men jag trivs så bra att det skulle inte göra så MYCKET att stanna ett tag till. Ni förstår nog vad jag menar.
Comme tu me manques
För dig, Simone. hiihihiihihihihi
HEEEJJJJJJJJ MOMO!!!!!!!!!!!!!!
Okej. Vad säger man?
HEEEJJJJJJJJ MOMO!!!!!!!!!!!!!!
Okej. Vad säger man?
JAG HAR DET BRA.
Men jag måste erkänna att det är svårt att förstå att jag ska vara här bara ett par dagar. Det känns som att jag bor här, eller åtminstone att jag ska vara här minst ett år. Jobbigt läge!
♥
Tu ne reviendras pas, tu ne reviendras plus jamais.
Klockan är 01:07 på natten och jag är vaken. Jag borde verkligen sova men hur ska jag kunna sova när jag ska åka till Frankrike om ett par timmar? HUR??!?!?!?!
Nej, precis. Det går inte.
En klump i halsen, fjärilar i magen, leende på läpparna. Jag är nervös - jag är såå nervös. Äckligt nervös att jag vill spy (eller så är jag bara hungrig). Inte bara nervös heller, jag är orolig också. Tänk om jag inte kan prata franska längre?? Tänk om det blir jättejobbigt? TÄNK OM!!! Jag vet helt ärligt inte vad jag är orolig för men jag är sjukt orolig. Känns också som att jag inte kommer "klara det" och jag vet inte ens vad jag menar. Vad är det jag ska "klara"? Ingenting väl? Jag ska ju bara hälsa på mina vänner?
Frankrike känns overkligt just nu.
Så långt bort - men ändå så nära.
Jag har varit där, jag har bott där. I Antibes skulle jag nästan kunna gå i sömnen utan att gå vilse. Jag vet hur det ser ut och jag känner stället väl. Men ändå känns det som att det vore första gången jag åker dit. Som om jag aldrig varit där. En ny plats liksom.
Jag har också gått runt och förberett mig lite mentalt att jag ska bara dit och hälsa på. Jag är rädd för att jag kommer omedvetet tro att jag ska bo där igen. Jag ska bara dit och hälsa på och sedan ska jag hem igen!, upprepar det högt för mig själv minst 5 gånger per dag.
Om jag hinner - om jag vill - om jag orkar, ska jag blogga från Frankrike också.
Nu ska jag fortsätta vara jättenervös....
♥
Nej, precis. Det går inte.
En klump i halsen, fjärilar i magen, leende på läpparna. Jag är nervös - jag är såå nervös. Äckligt nervös att jag vill spy (eller så är jag bara hungrig). Inte bara nervös heller, jag är orolig också. Tänk om jag inte kan prata franska längre?? Tänk om det blir jättejobbigt? TÄNK OM!!! Jag vet helt ärligt inte vad jag är orolig för men jag är sjukt orolig. Känns också som att jag inte kommer "klara det" och jag vet inte ens vad jag menar. Vad är det jag ska "klara"? Ingenting väl? Jag ska ju bara hälsa på mina vänner?
Frankrike känns overkligt just nu.
Så långt bort - men ändå så nära.
Jag har varit där, jag har bott där. I Antibes skulle jag nästan kunna gå i sömnen utan att gå vilse. Jag vet hur det ser ut och jag känner stället väl. Men ändå känns det som att det vore första gången jag åker dit. Som om jag aldrig varit där. En ny plats liksom.
Jag har också gått runt och förberett mig lite mentalt att jag ska bara dit och hälsa på. Jag är rädd för att jag kommer omedvetet tro att jag ska bo där igen. Jag ska bara dit och hälsa på och sedan ska jag hem igen!, upprepar det högt för mig själv minst 5 gånger per dag.
Om jag hinner - om jag vill - om jag orkar, ska jag blogga från Frankrike också.
Nu ska jag fortsätta vara jättenervös....
♥
Ne me quitte pas.
3 månader och en dag.
Så länge sen var det jag sist såg Rivieran från flygplanet.
Jag kan inte sluta räkna och det bara blinkar antal månader i mitt huvud. Varför är det så? Fortfarande en tom ruta. Fortfarande en stor saknad och fortfarande en märklig känsla.
Det händer lite tråkiga saker i mitt liv just nu och därför har jag saknat Frankrike extra mycket ett tag. Det gör jag fortfarande. I min hjärna verkar det som att jag ser Frankrike som en plats där jag kan gå vidare - börja om. Jag kom dit och fick börja om. En ny start och det kändes underbart. Så känns det just nu. Jag skulle vilja börja om, se något nytt och glömma det jobbiga. Ut på nya äventyrer och se mig själv på annat sätt. Jag saknar att kunna utmana mig själv och se hur bra jag klarar mig. Jag saknar det, jag saknar mig.
Helt ärligt, jag vill fly från mina "problem" och Frankrike är en plats jag vet kan få mig att glömma det ett tag. Jag vet att det är pinsamt att vilja fly från sina problem istället för att försöka lösa dem men att fly är ju lättare.
Det är inte meningen att jag ska klaga om hur jobbigt det är att vara jag för att så jobbigt brukar det faktiskt inte vara. Oftast är det väldigt kul att vara jag och leva mitt liv. Även om jag ibland önskar att jag var i Frankrike just nu så känns det helt okej att vara hemma också. Jag trivs superbra på min nya skola och min nya klass är toppen. Det händer saker som jag helst inte vill prata om men jag klarar mig. Det känns som att skolan är det som får mig att fungera just nu och det känns bara bra att jag har något som gör mig glad. Jag gillar mitt liv!
Härnösand är inte Frankrike, nej. Men det är inte illa att pendla till skolan i Sundsvall faktiskt. Träffa lite nya människor så jag slipper känna att mitt liv står still. Det positiva är ju att snart, VÄLDIGT SNART, ska jag åka till Frankrike. Måste jag förklara hur mycket jag längtar? Haha, nej tror inte heller att det behövs.
Något som kanske kan vara svårt att förstå är att jag är nervös. Jag är sjukt nervös inför att få se mina vänner igen. Nervös inför allt. Men glad, väldigt glad.
Så länge sen var det jag sist såg Rivieran från flygplanet.
Jag kan inte sluta räkna och det bara blinkar antal månader i mitt huvud. Varför är det så? Fortfarande en tom ruta. Fortfarande en stor saknad och fortfarande en märklig känsla.
Det händer lite tråkiga saker i mitt liv just nu och därför har jag saknat Frankrike extra mycket ett tag. Det gör jag fortfarande. I min hjärna verkar det som att jag ser Frankrike som en plats där jag kan gå vidare - börja om. Jag kom dit och fick börja om. En ny start och det kändes underbart. Så känns det just nu. Jag skulle vilja börja om, se något nytt och glömma det jobbiga. Ut på nya äventyrer och se mig själv på annat sätt. Jag saknar att kunna utmana mig själv och se hur bra jag klarar mig. Jag saknar det, jag saknar mig.
Helt ärligt, jag vill fly från mina "problem" och Frankrike är en plats jag vet kan få mig att glömma det ett tag. Jag vet att det är pinsamt att vilja fly från sina problem istället för att försöka lösa dem men att fly är ju lättare.
Det är inte meningen att jag ska klaga om hur jobbigt det är att vara jag för att så jobbigt brukar det faktiskt inte vara. Oftast är det väldigt kul att vara jag och leva mitt liv. Även om jag ibland önskar att jag var i Frankrike just nu så känns det helt okej att vara hemma också. Jag trivs superbra på min nya skola och min nya klass är toppen. Det händer saker som jag helst inte vill prata om men jag klarar mig. Det känns som att skolan är det som får mig att fungera just nu och det känns bara bra att jag har något som gör mig glad. Jag gillar mitt liv!
Härnösand är inte Frankrike, nej. Men det är inte illa att pendla till skolan i Sundsvall faktiskt. Träffa lite nya människor så jag slipper känna att mitt liv står still. Det positiva är ju att snart, VÄLDIGT SNART, ska jag åka till Frankrike. Måste jag förklara hur mycket jag längtar? Haha, nej tror inte heller att det behövs.
Något som kanske kan vara svårt att förstå är att jag är nervös. Jag är sjukt nervös inför att få se mina vänner igen. Nervös inför allt. Men glad, väldigt glad.
Moi aussi, je t'aime.
Jag vet inte varför jag fortsätter skriva här. Jag har en till blogg men det känns som att vissa tankar passar inte in i min vardag längre. Som Frankrike. Frankrike tänker jag på varje dag men jag är inte där, inte på riktigt i alla fall..
Det som känns jobbigast nu är när jag pratar med mina kompisar därborta. Då önskar jag att jag var där.
Jag tycker att det var jobbigt att åka därifrån men jag glömde nästan bort att det är lika jobbigt för dem att jag åkte. Nästan jobbigare skulle jag tro. För mig, jag kom hem och jag har mycket nytt framför mig. För dem, de är på samma ställe men jag bara försvann. Vid bordet där jag brukade sitta, stolen som var MIN stol, sängen jag brukade sova i, bussen jag brukade ta, skolan och hur jag sprang fram och kramade de på morgnar. Allt. Allt det där behöver de se varje dag men jag är inte där.
Det som känns jobbigast nu är när jag pratar med mina kompisar därborta. Då önskar jag att jag var där.
Jag tycker att det var jobbigt att åka därifrån men jag glömde nästan bort att det är lika jobbigt för dem att jag åkte. Nästan jobbigare skulle jag tro. För mig, jag kom hem och jag har mycket nytt framför mig. För dem, de är på samma ställe men jag bara försvann. Vid bordet där jag brukade sitta, stolen som var MIN stol, sängen jag brukade sova i, bussen jag brukade ta, skolan och hur jag sprang fram och kramade de på morgnar. Allt. Allt det där behöver de se varje dag men jag är inte där.
Jag saknar Frankrike.
Inte samma saknad som i början som bara fick mig att gråta. En annan saknad. Jag vet inte riktigt vad den gör med mig denna gång men jag gråter i alla fall inte. Jag trivs bra med mitt nya liv, ny skola, nya vänner. Det känns bra helt enkelt!
När jag tänker på Frankrike brukar jag inte bli ledsen längre men jag känner att något saknas. Det känns så långt bort helt plötsligt. Ibland kan jag nästan se mig själv där just nu. En annan del av mig är där nu och kommer alltid att vara där. Men JAG, jag är här. Det är svårt att beskriva känslan eftersom det känns inte så mycket, det blir bara tomt. Jag kan inte säga att jag inte trivs att vara hemma, för det gör jag! Men jag tror att en del av mig hör hemma i Frankrike.
.
Inte samma saknad som i början som bara fick mig att gråta. En annan saknad. Jag vet inte riktigt vad den gör med mig denna gång men jag gråter i alla fall inte. Jag trivs bra med mitt nya liv, ny skola, nya vänner. Det känns bra helt enkelt!
När jag tänker på Frankrike brukar jag inte bli ledsen längre men jag känner att något saknas. Det känns så långt bort helt plötsligt. Ibland kan jag nästan se mig själv där just nu. En annan del av mig är där nu och kommer alltid att vara där. Men JAG, jag är här. Det är svårt att beskriva känslan eftersom det känns inte så mycket, det blir bara tomt. Jag kan inte säga att jag inte trivs att vara hemma, för det gör jag! Men jag tror att en del av mig hör hemma i Frankrike.
.
Salut mon coeur
Jag har tidigare sagt att jag ska inte skriva något mer här så jag antar att ni har slutat kolla in här men det gör inget! :) Bloggen är ändå mest för mig själv.
Känner att jag behöver skriva av mig men vet inte riktigt vart jag ska skriva det.
Så HÄR blir det!
2 månader och 2 dagar i Sverige.
2 månader och 2 dagar sedan jag lämnade Frankrike.
Min stora fråga just nu: när kommer jag sluta räkna?
Det känns konstigt att jag räknar hur länge jag har varit hemma. Men problemet är att jag räknar omedveten, det blir så automatiskt. Varför räknar jag? Och varför blir det jobbigt varje gång jag kommer på att det har gått ännu en månad? Sist började jag gråta och jag visste inte varför. Det bara blev så.
Det känns som att jag har varit hemma hela tiden. Som om jag aldrig varit i Frankrike.
Men också som att det var igår jag var där. Som att jag kommer åka tillbaka snart igen.
Konstigt.
Känner att jag behöver skriva av mig men vet inte riktigt vart jag ska skriva det.
Så HÄR blir det!
2 månader och 2 dagar i Sverige.
2 månader och 2 dagar sedan jag lämnade Frankrike.
Min stora fråga just nu: när kommer jag sluta räkna?
Det känns konstigt att jag räknar hur länge jag har varit hemma. Men problemet är att jag räknar omedveten, det blir så automatiskt. Varför räknar jag? Och varför blir det jobbigt varje gång jag kommer på att det har gått ännu en månad? Sist började jag gråta och jag visste inte varför. Det bara blev så.
Det känns som att jag har varit hemma hela tiden. Som om jag aldrig varit i Frankrike.
Men också som att det var igår jag var där. Som att jag kommer åka tillbaka snart igen.
Konstigt.
La vie est belle, ma belle
Jag tror inte att jag kommer blogga något mer här men en avslutning måste ni ju få.
Nu har jag varit hemma i Härnösand ett tag, en hel vecka faktiskt. Tiden har gått otroligt sakta. Känns inte som att jag har landat än. Som om jag ser allting utifrån. Det känns fortfarande som att jag kommer åka hem till Frankrike vilken dag som helst.
Resan hem gick bra men det var jobbigt. Lite svårt att säga hur jag kände mig precis innan jag skulle åka hem. Jag tror inte att jag kände något då, jag hade inte förstått det än. Jag förstod att jag har lämnat Frankrike när jag var på Arlanda och såg mina föräldrar. Det var så overkligt. Såklart började jag gråta direkt och inte ens då visste jag varför jag grät.
En gång under resan kände jag faktiskt något. Precis när planet lyfte från Nice så kändes det. Som om något gick sönder. Då kände jag mig som ett glas som träffar golvet från 500 meters höjd. Just då hörde jag mig själv säga "fan! gör inte såhär mot mig..". Jag såg hur stället jag har kallat hem började försvinna och sedan var det bara hav och himmel kvar. "Jag kommer aldrig bli som jag var igen", tänkte jag. Det går inte att förklara men det var verkligen som att något stort hände. Försvann. Som om jag kommer inte bli hel igen. Det var som ett tomt rum i mitt liv. Allting stannade men allting var också så långt bort. Det var overkligt. Det är overkligt.
Hemma har jag lite svårt att prata fortfarande. Min hjärna vill säga det på franska men jag måste säga det på svenska så det är ett litet kaos i hjärnan men det börjar bli lättare jämfört med första dagen då jag kunde inte hitta orden alls. Något konstigt är att jag fryser, jag tycker att det är kallt hela tiden. Men det kan nog bero på att jag kom från 40° till ungefär 20°. Det börjar också försvinna lite så jag gillar faktiskt vädret här. Det är kul att träffa folk så allt jag oroade mig för var ganska onödigt.
Första dagarna gick jag runt och kände tårarna i halsen hela tiden. Jag kunde gråta för allt. Jag var ledsen för att jag är inte i Frankrike längre. Samtidigt är jag glad för att vara hemma men jag erkänner att jag känner mig inte riktigt 100% alla gånger. En känsla av att något saknas. Och det är klart att något saknas, Frankrike är inte här så jag bara accepterar att jag mår inte riktigt så bra vissa dagar. Som idag saknar jag Frankrike mycket och det gör allting svårare då. Men sånt tar tid, snart är jag säkert som vanlig igen.
Frankrike för mig är lite som en hemlighet. Bra är alltid svaret när någon frågar hur det var. Men det är mycket mer än så fast det går inte att sätta ord på. Känns som om det aldrig hände, som om jag aldrig bodde där men samtidigt är det något som hände mig och ingen kan ta det ifrån mig.
Det bästa som hände mig i Frankrike är faktiskt Jag. Jag ser på sak och ting från annan vinkel, världen ser annorlunda ut och jag gillar den. La vie est belle.
Tack för att ni har orkat följa mig hela året♥
Kram
120
Det här suger. Men ändå inte.
Jag trodde aldrig att det skulle komma även om jag visste att jag är här för bara ett år. Det var ju inte verkligt, jag hade ju pausat mitt liv. Ibland känns det som att jag åker aldrig tillbaka igen. Det är en konstig känsla som inte går att beskriva men det kändes som ett slut - ny start. Nu plötsligt känns det verkligt och jag måste leva igen. Jag måste tillbaka. Trots att jag vetat om det så har jag aldrig förstått det.
Jag kan inte säga att jag vill inte åka hem. För jag har ju en familj som väntar, folk jag vill träffa och ett hem att åka till.
Jag kan inte heller påstå att jag vill åka härifrån. Jag har en familj här, underbara människor runt mig och ett paradis.
Jag är inte deprimerad. Jag gråter inte för att jag ska åka snart. Inte än iallafall. Jag förstår bara inte att jag ska åka.
Det som pågår i min hjärna är: "Jag vill inte" och "Varför?". Och jag vet inte vad det betyder. Jag förstår inte vad det är jag inte vill och jag vet inte varför jag undrar 'varför?'.
Känns lite som att jag bara väntar på smällen. Jag har ju inte varit deprimerad alls men det kommer väl när jag står på flygplatsen eller när planet lyfter från marken som jag har kallat hem. Eller när jag står ensam i Paris. Jag bara väntar på det.
Just nu vet jag inte hur jag känner. Jag bara känner mig tom och allting är suddigt. Jag vill vara med alla. Jag förstår inte att jag ska hem. Det är riktigt konstigt just nu. Men det funkar ju också. Jag lever på att "det är bara Frankrike, jag kan alltid komma tillbaka" och "åka hem blir också kul". Jag försöker vara positiv men det är lite svårt för jag är ganska negativ av mig. Men just nu kan jag faktiskt påstå att det går bra.Gra
Grattis Magnus!!!!!!!!♥
Det här suger. Men ändå inte.
Det här suger. Men ändå inte.
Jag trodde aldrig att det skulle komma även om jag visste att jag är här för bara ett år. Det var ju inte verkligt, jag hade ju pausat mitt liv. Ibland känns det som att jag åker aldrig tillbaka igen. Det är en konstig känsla som inte går att beskriva men det kändes som ett slut - ny start. Nu plötsligt känns det verkligt och jag måste leva igen. Jag måste tillbaka. Trots att jag vetat om det så har jag aldrig förstått det.
Jag kan inte säga att jag vill inte åka hem. För jag har ju en familj som väntar, folk jag vill träffa och ett hem att åka till. Jag kan inte heller påstå att jag vill åka härifrån. Jag har en familj här, underbara människor runt mig och ett paradis.
Jag är inte deprimerad. Jag gråter inte för att jag ska åka snart. Inte än iallafall. Jag förstår bara inte att jag ska åka.
Det som pågår i min hjärna är: "Jag vill inte" och "Varför?". Och jag vet inte vad det betyder. Jag förstår inte vad det är jag inte vill och jag vet inte varför jag undrar 'varför?'.
Känns lite som att jag bara väntar på smällen. Jag har ju inte varit deprimerad alls men det kommer väl när jag står på flygplatsen eller när planet lyfter från marken som jag har kallat hem. Eller när jag står ensam i Paris. Jag bara väntar på det. Något måste jag ju känna? Just nu vet jag inte hur jag känner. Jag bara känner mig tom och allting är suddigt. Jag vill vara med alla. Jag förstår inte att jag ska hem. Det är riktigt konstigt just nu. Men det funkar ju också. Jag lever på att "det är bara Frankrike, jag kan alltid komma tillbaka" och "åka hem blir också kul". Jag försöker vara positiv men det är lite svårt för jag är ganska negativ av mig. Men just nu kan jag faktiskt påstå att det går bra.
Ses snart!
119
Fyfan!!
Det är väldigt sällan att jag vaknar gråtande. Nyss vaknade jag och var livsrädd..
Jag var hemma igen efter ett år i Frankrike. Jag åkte hem utan problem, jag grät inte ens på flygplatsen och jag såg fram emot att komma hem. Allting kändes så främmande på något sätt men jag skulle klara det sa jag. Jag har ju aldrig fått hemlängtan så åka hem klarar jag nog. Jag var i Härnösand men huset jag kom till såg ut som vårt hus i Thailand. Redan där är det mycket konstigt.
Helt plötsligt brast jag ut i tårar. Det är normalt sa jag för jag har ju trots allt inte gråtit alls. Men då kom den där hemska tystnaden och folk som verkligen inte förstod. Blickarna var så tomma. Aldrig har jag känt mig så oälskad och oönskad. Min syster slängde ut en elak kommentar och föreslog att jag skulle dra om jag inte kände mig hemma. Jag som brukar vara så stark gick sönder i tusen bitar innerst inne och önskade allting var bara en mardröm. Var är min familj? Var är mina vänner? Vad gör jag i Sverige? Ta mig tillbaka till Frankrike!!!
Jag gick från bordet, sprang därifrån och grät som aldrig förr.
Och för första gången var det faktiskt en mardröm som jag kunde vakna ur.
Det var värsta drömmen på länge. Jag vaknade och mina kinder var blöta. Tårarna rann fortfarande.
Det är precis vad jag är orolig för - att inte passa in längre. I min familj är det nog inga problem och min syster kommer nog inte säga åt mig att dra.
Men i Härnösand, med mina vänner och mitt liv. Tänk om jag inte passar in längre. Tänk om det inte funkar med mina vänner. Tänk om jag inte trivs med mitt liv i Härnösand. Det är mycket jag är orolig för och nu har mardrömmen bara gjort det värre. Usch!!
Ni kan nog inte föreställa er vilken lycka det var när jag vaknade med tårar, men sedan sprang ut från mitt rum och såg hunden utanför min dörr. Hunden är här!!!, tänkte jag. Jag gick runt i huset för att vara säker på att det är Frankrike. Jag är i Frankrike.
Det är väldigt sällan att jag vaknar gråtande. Nyss vaknade jag och var livsrädd..
Jag var hemma igen efter ett år i Frankrike. Jag åkte hem utan problem, jag grät inte ens på flygplatsen och jag såg fram emot att komma hem. Allting kändes så främmande på något sätt men jag skulle klara det sa jag. Jag har ju aldrig fått hemlängtan så åka hem klarar jag nog. Jag var i Härnösand men huset jag kom till såg ut som vårt hus i Thailand. Redan där är det mycket konstigt.
Helt plötsligt brast jag ut i tårar. Det är normalt sa jag för jag har ju trots allt inte gråtit alls. Men då kom den där hemska tystnaden och folk som verkligen inte förstod. Blickarna var så tomma. Aldrig har jag känt mig så oälskad och oönskad. Min syster slängde ut en elak kommentar och föreslog att jag skulle dra om jag inte kände mig hemma. Jag som brukar vara så stark gick sönder i tusen bitar innerst inne och önskade allting var bara en mardröm. Var är min familj? Var är mina vänner? Vad gör jag i Sverige? Ta mig tillbaka till Frankrike!!!
Jag gick från bordet, sprang därifrån och grät som aldrig förr.
Och för första gången var det faktiskt en mardröm som jag kunde vakna ur.
Det var värsta drömmen på länge. Jag vaknade och mina kinder var blöta. Tårarna rann fortfarande.
Det är precis vad jag är orolig för - att inte passa in längre. I min familj är det nog inga problem och min syster kommer nog inte säga åt mig att dra.
Men i Härnösand, med mina vänner och mitt liv. Tänk om jag inte passar in längre. Tänk om det inte funkar med mina vänner. Tänk om jag inte trivs med mitt liv i Härnösand. Det är mycket jag är orolig för och nu har mardrömmen bara gjort det värre. Usch!!
Ni kan nog inte föreställa er vilken lycka det var när jag vaknade med tårar, men sedan sprang ut från mitt rum och såg hunden utanför min dörr. Hunden är här!!!, tänkte jag. Jag gick runt i huset för att vara säker på att det är Frankrike. Jag är i Frankrike.
118
Förstår fortfarande inte hur jag har klarat mig nästan hela 18 år på jorden.
Packa är en viktig del av resan. När jag skulle hit fick mamma hjälpa mig, eller rättare sagt så var det hon som packade det mesta. Nu sitter jag här helt förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska göra med alla saker. Alldeles nyss har jag kämpat med att vika kläder. Ni läste rätt: jag försökte klura ut hur man viker kläder.
Vika kan jag nog göra men vika på RÄTT sätt så man får plats med allting, det är lite komplicerat för mig. Det var dagens utmaning. Sedan har jag försökt räkna ut hur mycket min resväska ryms. Kunde inte komma fram till något så jag började packa helt enkelt! Jag packade alltså ner det mesta i resväskan för se ungefär hur mycket den ryms. Sedan packade jag upp och nu är allting på plats och kläderna i garderoben igen.
Jag skäms. Jag förstår inte hur jag ha kunnat leva så många år utan att veta hur man gör såna enkla saker. Hur? Känner mig lite handikappad när jag tänker på det. Var det mina föräldrar som gjorde allting åt mig? Jag visste att jag var ganska bortskämd men nu ser jag verkligen hur hemsk jag är. Förlåt!
Nu har jag faktiskt vikit klar det som ska skickas, ska bara klura ut hur jag ska packa ner allting i lådan så det får plats. Sedan har jag också sorterat all papper och viktiga saker som jag absolut inte får glömma. Det går ju framåt det här :)
Ett bra tag tills jag åker hem men med min lathet är det smart av mig att börja packa och städa redan nu.
Packa är en viktig del av resan. När jag skulle hit fick mamma hjälpa mig, eller rättare sagt så var det hon som packade det mesta. Nu sitter jag här helt förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska göra med alla saker. Alldeles nyss har jag kämpat med att vika kläder. Ni läste rätt: jag försökte klura ut hur man viker kläder.
Vika kan jag nog göra men vika på RÄTT sätt så man får plats med allting, det är lite komplicerat för mig. Det var dagens utmaning. Sedan har jag försökt räkna ut hur mycket min resväska ryms. Kunde inte komma fram till något så jag började packa helt enkelt! Jag packade alltså ner det mesta i resväskan för se ungefär hur mycket den ryms. Sedan packade jag upp och nu är allting på plats och kläderna i garderoben igen.
Jag skäms. Jag förstår inte hur jag ha kunnat leva så många år utan att veta hur man gör såna enkla saker. Hur? Känner mig lite handikappad när jag tänker på det. Var det mina föräldrar som gjorde allting åt mig? Jag visste att jag var ganska bortskämd men nu ser jag verkligen hur hemsk jag är. Förlåt!
Nu har jag faktiskt vikit klar det som ska skickas, ska bara klura ut hur jag ska packa ner allting i lådan så det får plats. Sedan har jag också sorterat all papper och viktiga saker som jag absolut inte får glömma. Det går ju framåt det här :)
Ett bra tag tills jag åker hem men med min lathet är det smart av mig att börja packa och städa redan nu.
Ska kolla på fotboll nu, Ciao!
117
Mitt rum ser ut som Hiroshima efter atombomberna och jag är helt slut. Så kan det gå när jag försöker städa och packa alldeles själv. När jag skulle hit fick ju mamma hjälpa mig men nu måste jag göra det själv. Kan inte direkt påstå att det går bra eftersom det är kläder, skor och papper överallt. Jobbigast är alla papper och skolsaker. Jag vill ha med mig allt jag har gjort i skolan men det väger så mycket bara så nu försöker jag sortera lite. Går inget bra och inte så kul heller för den delen.
Min värdmamma ska hjälpa mig ikväll.
Nu ska jag kolla på fotboll och dricka cola istället!
hittade fina lappar mina kompisar hade gjort♥ dom ska jag sätta upp på min vägg sen :)
Min värdmamma är så himla söt!! Jag är ju den enda i huset som ser på fotboll men hon har köpt fotboll-paket med chips, godis och allt man kan tänka sig när man kollar på fotboll. haha.
Min värdmamma ska hjälpa mig ikväll.
Nu ska jag kolla på fotboll och dricka cola istället!
hittade fina lappar mina kompisar hade gjort♥ dom ska jag sätta upp på min vägg sen :)
Min värdmamma är så himla söt!! Jag är ju den enda i huset som ser på fotboll men hon har köpt fotboll-paket med chips, godis och allt man kan tänka sig när man kollar på fotboll. haha.
116
Sommarlov!!!!!
Sista dagen i skolan var precis som jag trodde väldigt trist och sorligt. Dock grät jag inte så mycket som jag trodde, nästan inte alls men det var nog för att vi skulle ses på balen på kvällen. Jag gick runt och kände mig tom. Visste inte riktigt vad jag skulle säga till folk. Efter skolan blev jag bjuden hem till en kille i klassen som jag egentligen inte känner så jättebra men han är trevlig. Det var andra trevliga människor där så vi beställde pizza, satte på musik och hade väldigt trevligt. Något jag kommer sakna väldigt mycket!! Det var många främlingar men jag hade så lätt att vara mig själv och vågade vara galen ändå. Det är något som har hänt med mig sen jag kom hit, jag har haft mycket lättare att vara jag även när jag är med främlingar.
Senare åkte vi till Nice och letade skor till min kompis. Det tog måååånga timmar och hon provade alla skor som finns i världen kändes det som. Vi sprang runt i 35° värme så till slut fick jag nästan bryt för att det var så varmt, jag var hungrig, törstig och trött. Som tur har mina kompisar lärt sig att jag behöver bara lite mat och sedan är jag glad igen.
Efter alldeles för många par skor så hittade vi inga som hon ville ha så vi åkte till Antibes istället. Jag är inte troende men jag tackade Gud när hon väl hade hittat dom hon ville ha. Efter all spring och stress och smärtan i fötterna så åkte vi till henne för att fixa oss inför balen. 4 tjejer skulle dela ett badrum och vi hade 30 minuter på oss. Hur det gick till vet jag inte riktigt men vi blev klara. Som tur är balen här inget man lägger mycket tid, pengar eller energi på så det var bara att slänga på sig en klänning och lite smink.
Jag trodde inte att det skulle vara mycket folk på balen eftersom det var fotboll samma kväll men när vi kom dit var det hur mycket folk som helst. I början var det väldigt lugnt men när solen gick ner och DJ:n höjde volymen blev det plötsligt en fest. Vid midnatt när festen var slut kände mig lagom äcklig med all svett och jag stank vodka fastän alkohol var förbjudet och jag var nykter. Fötterna gjorde ont men det var värt det. En mycket lyckad kväll! Jag ler bara jag tänker på det.
Efterfesten hos en kompis var också väldigt kul och nån gång vid 4 kraschade vi hemma hos Julia och försökte se Madagaskar men vi somnade på en gång. Vaknade klockan 9 på morgonen med ett leende på läpparna och blåmärke på benen.
bilden säger väldigt mycket om kvällen.
Sista dagen i skolan var precis som jag trodde väldigt trist och sorligt. Dock grät jag inte så mycket som jag trodde, nästan inte alls men det var nog för att vi skulle ses på balen på kvällen. Jag gick runt och kände mig tom. Visste inte riktigt vad jag skulle säga till folk. Efter skolan blev jag bjuden hem till en kille i klassen som jag egentligen inte känner så jättebra men han är trevlig. Det var andra trevliga människor där så vi beställde pizza, satte på musik och hade väldigt trevligt. Något jag kommer sakna väldigt mycket!! Det var många främlingar men jag hade så lätt att vara mig själv och vågade vara galen ändå. Det är något som har hänt med mig sen jag kom hit, jag har haft mycket lättare att vara jag även när jag är med främlingar.
Senare åkte vi till Nice och letade skor till min kompis. Det tog måååånga timmar och hon provade alla skor som finns i världen kändes det som. Vi sprang runt i 35° värme så till slut fick jag nästan bryt för att det var så varmt, jag var hungrig, törstig och trött. Som tur har mina kompisar lärt sig att jag behöver bara lite mat och sedan är jag glad igen.
Efter alldeles för många par skor så hittade vi inga som hon ville ha så vi åkte till Antibes istället. Jag är inte troende men jag tackade Gud när hon väl hade hittat dom hon ville ha. Efter all spring och stress och smärtan i fötterna så åkte vi till henne för att fixa oss inför balen. 4 tjejer skulle dela ett badrum och vi hade 30 minuter på oss. Hur det gick till vet jag inte riktigt men vi blev klara. Som tur är balen här inget man lägger mycket tid, pengar eller energi på så det var bara att slänga på sig en klänning och lite smink.
Jag trodde inte att det skulle vara mycket folk på balen eftersom det var fotboll samma kväll men när vi kom dit var det hur mycket folk som helst. I början var det väldigt lugnt men när solen gick ner och DJ:n höjde volymen blev det plötsligt en fest. Vid midnatt när festen var slut kände mig lagom äcklig med all svett och jag stank vodka fastän alkohol var förbjudet och jag var nykter. Fötterna gjorde ont men det var värt det. En mycket lyckad kväll! Jag ler bara jag tänker på det.
Efterfesten hos en kompis var också väldigt kul och nån gång vid 4 kraschade vi hemma hos Julia och försökte se Madagaskar men vi somnade på en gång. Vaknade klockan 9 på morgonen med ett leende på läpparna och blåmärke på benen.
bilden säger väldigt mycket om kvällen.
